Oh my god, I just can't handle this, I lost myself inside a drunken kiss.
Jag blir så galen på mig själv. Ni vet den känslan när man gillar någon så mycket att det till och med gör lite ont. Den känslan borde vara förbjuden, eller kanske vara en off knapp på. För det hade varit väldigt skönt. Jag blir så arg på mig själv när jag hamnar i dessa situationer. Jag hade lyckats gräva mig ur gropen men nu känns det som jag fallit tillbaka. Kanske är det så att jag bara dras till det jag vet att jag inte kan få. Det värsta är att jag inte gör det särskilt mycket lättare för mig själv. Jag lyssnar på låtar som får alla känslor att bli dubbelt så stora. Om inte annat spelas en låt på radion som vart med i just den stunden, då allt var som en romantisk film. Vart jag än går är det något som får mig att tänka på honom. Hela dagarna så finns alla dessa tankar, positiva som negativa, fram och tillbaka. Men allt är bara ett enda stort frågetecken. Det finns liksom inga svar. Det är nog det som gör allt extra jobbigt. För om jag bara vetat så hade jag kunnat försöka gå vidare och bara tvinga mig själv att helt enkelt glömma. Men nu går det inte. Det värsta av allt är att under dagarna så kan man inte stänga ute alla tankar. När man tillslut somnar på natten så vaknar man av att man haft världens finaste dröm. Något som inte längre är verklighet. En dröm. Jag somnar om igen och försöker tänka på annat, men vaknar lika snabbt av en annan lika fin dröm. Kärleken är nog det svåraste på livets vägar.
Jag känner mig som en liten tönt som skriver detta här, men behövde skriva av mig. Jag är glad över att jag har min camey hör hos mig. Det enda som fattas nu är resan till London. Som kan få mig att vara lycklig i några dagar. En väl behövd resa.
